för jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.

Alltså, jag vet faktiskt inte. Genom att läsa dagböcker från mina mindre år så var det många pojkar jag tänkte på, men det var ju inte riktigt kärlek... Så den första största kärleken, eller jag vet inte om det var kärlek, men det var en stor känsla i magen och lycka så fort det pratades om honom på radio, på teve eller stod någonting om honom i tidningen. Jag snackar om Salem Al Fakir. Alltså alla youtube klipp skulle jag se, lyssnade på vartenda program han varit med i p3 morgonpasset. Det här klippet gjorde mig rörd och bara alldeles hel lycklig så jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Lyckan (nej, hittar inget bättre ord) kom ut som trårar och det liksom kittlade i hela kroppen så jag behövde springa av mig. Just för att han är smått hes och sättet som låten byggs upp på. Jag tänkte också att min första tatuering skulle vara Ít`s true`. Och det här var inte länge sen! Det började i februari tror jag och hela vårterminen var en "Salem.är.bäst" period. Han betyder fortfarande mycket för mig men jag är inte längre lika desperat av att se allt han är med på hela tiden. Jag får fortfarande rysningar av klippet och han var på något sätt början på min "musikförälskelse". Konserten på Berns var min första och den dagen kommer jag aldrig glömma! Så Salem var nog min första förälskelse, och åh, vad alla hans låtar betyder något för mig. Nej, jag sviker aldrig Salem, kommer aldrig tacka nej till en konsert.
Jag tycker det är kärlek! ändå. 

UPD: nu har jag skapat nya kategorier och tagir bort meningslösa. Tycker det här är en bra början till en kategori jag döper till "kärlek".