för jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.

Livet är konstigt, döden ännu konstigare. Hur ett helt liv bara kan ta slut. Livet har tagit slut för en som varit med under hela mitt liv, någon som varit på födelsedags kalas, någon som satt i vår soffa förra julen, någon som alltid satt i den där fåtöljen hemma hos farmor när man kom dit. Han är borta nu. Finns inte, andas inte. Det känns konstigt, sorgligt, oförståeligt. Han fanns ju igår. Han hade ju tankar. Var finns dom tankarna nu? Ett helt liv med tankar, känslor, minnen finns inte längre. Jag orkar inte fundera mer på det där nu. Det är för obehagligt. Men man kan väl inte fösvinna helt. Någonstans borde väl allt förvaras, eller återskapas i ett nytt liv.
ikväll tänker vi på mårten, som inte finns här med oss men någon annanstans, på ett fint ställe.