för jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.

Jag gillar snö, väldigt mycket.
Vittvittvittvitt. Fintfintfintfint.

Första andetaget man tar när man kommer ut från dörren.
De första knarrande stegen man känner under sina fötter.

I backen utanför mitt fönster åker nu barnen i sina färgglada pulkor.
De skriker av förtjusning och deras mammor och pappor möter dom i slutet av backen. 
Barnen torkar sitt rinnande snor med sina vantar som är täckta med snö.
De vänder om med backen resandes framför sig, men de vet att det är värt det, att kämpa sig upp för de kommer få något för det, något värt att låta svetten rinna längs med hårfästet.
Farten, vinden i ansiktet, pirret i magen, den härliga nervositeten man har precis innan man puttar sig ut.